Hackigt och opersonligt

Här kommer en snabbis om kungens nationaldagstal:
Jag har alltid varit en förespråkare för att i största möjliga utsträckning memorera sitt tal eller sin presentation utantill. Apropå kungens tal på Skansen just nu. Tyvärr stakar han sig lite för mycket, tyvärr tittar han lite för mycket ner i sina papper för att det ska kännas som att det han säger kommer från hjärtat. Allt känns stelt och hackigt tills avslutet "Länge leve Sverige, leve det". Och det påverkar materialet negativt. Så försök att lära er det ni ska säga utantill, alternativt skriv ner stödord. Det gör det betydligt mycket lättare att tala fritt och talaren känns mer spontan.

Jag hade också väntat mig ett lite mer personligt tal från kungen den här dagen. Med tanke på att prinsessan Victoria gifter sig i sommar hade jag väntat mig en betydligt längre del om detta. Men tyvärr känns talet mest spretigt. Han pratar om Karl den fjortonde Johan, växlar över till Victorias bröllop, svenska idrottsmän osv. Och det också på ett ganska abstrakt och formellt plan. Det gör att talet tyvärr känns väldigt ostrukturerat och lite tråkigt. Vilket också säger en hel del om hur man istället ska göra för att göra en lyckad presentation. Var konkreta och bli inte för komplicerade!

När man håller ett formellt högtidstal så är det väldigt lätt att förlora sig i det abstrakta. Det är lätt att slås av stundens allvar, så att säga och då blir det formella en trygghet. Tyvärr är det som jag ovan skrev väldigt svårt att tala formellt utan att det känns lite mossigt. Våga bryt trenden! Håll er till det enkla, och våga vara personliga!

Löpsedelsretorik

Retoriken i löpsedlar har alltid intresserat mig. Det finns något med löpsedlar som tilltalar mig. De har ett kort, och enkelt meddelande som ska sälja in tidningen. Ibland kan löpsedlarna dock bli för säljande så att logiken inte riktigt hänger med, men jag förstår givetvis syftet med det: Man måste ta sig igenom det berömda reklambruset.

Ett exempel på detta kan vi se på en av dagens löpsedlar för en av våra kvällstidningar apropå händelserna utanför Israel: "Henning Mankell berättar om blodbadet". Retoriskt sett är löpsedeln klockren. Den är kort och koncis och berättar att i tidningen kan man läsa om en författare som till synes själv var där, vilket ger trovärdighet. Löpsedeln avslutas med ett negativt konnoterande substantiv "blodbadet". Det ordvalet har semantiskt sett mer suggestiva bibetydelser än vad till exempel "skottlossning" har. Detta gör att händelsen blir ännu mer laddad än vad den kanske i verkligheten var.

Däremot går det att slå hål på löpsedelns logik ganska lätt. Igår intervjuades Henning Mankell av en reporter från Expressen på tv4nyheterna. Mankell berättade där att han inte ens befann sig på samma båt där skottlossningen ägde rum. Ovanstående löpsedel antyder dock att Mankell var mitt i epicentrum, så att säga, medan intervjun igår visar att Mankell egentligen inte vet mer om skottlossningen än vad du och jag gör.

Och ska man se logiken i ordvalet "blodbad" så hänger jag inte heller riktigt med. Om inte ens Mankell var på samma båt, hur kan han då veta om människorna där badade i blod oavsett om "blodbad" är bokstavligt eller metaforiskt menat?

Men jag gillar som sagt löpsedeln ur ett retoriskt perspektiv, även om man som sagt ganska enkelt kan ifrågasätta dess logik.

Vulgohumorns intåg på scenen

Jag har med intresse följt roastens etablering i Sverige. Inom retoriken brukar man prata om olika talgenrer och centralt för roasten är lovtalet, eftersom att roasten fungerar som ett ironiskt lovtalande - genom att vara ironiskt elak visar man respekt mot den som blir roastad, eller the roastee som det heter på engelska.

I en artikel i Retorikmagasinet skriver jag mer om roast som nytt fenomen inom retoriken och hur man från produktionsbolagens sida verkar ha missat ett par led i målgruppsanpassningen då väldigt många tyckare därute ser roasten som en slags avancerad form av mobbing.

Men vad som är tydligt inom just roasten är hur det verkar ske ett slags paradigmskifte inom humorn och speciellt ståuppen, där man verkar röra sig från de gamla buskiskomikerna till att röra sig till mer vulgär humor.

Ståuppen är relativt ny i Sverige jämfört med i USA och England, och när de första komikerna började etablera sig i Sverige på 80-talet så är mitt intryck att humorn byggde på någon slags avancerad buskis - det var i princip bara en man eller kvinna som stod på en scen och drog roliga historier. Först nu på 2000-talet börjar ståuppen bli aggressivare med främst Magnus Betnér i spetsen. Frågan är vad det är som har lett fram till att den här trenden inom ståupp har bildats?

Givetvis är det lätt att säga att en viss grupp av människor har en efterfrågan på en ny typ av humor, och att en annan grupp av människor tillfredsställer denna efterfrågan. Men vad är det som har skapat denna efterfrågan? Har det skett en förskjutning mellan komiker och publik, mellan sändare och mottagare där en ny yngre publik inte längre tilltalas av de äldre komikernas humor? Eller är det snarare en förändring av våra moraliska värderingar, så att det helt enkelt har blivit roligare att skämta om saker som förr ansågs vara tabu?

Jag tror att det kan röra sig om en kombination; En yngre publik växer upp i en annan social miljö med vissa principer och värderingar i sin världsbild som skiljer sig från sina föräldrars. Och i vår utvecklingsprocess där vi under tonåren börjar distansera oss från våra föräldrar så distanserar vi oss även från vad våra föräldrar tycker är roligt. Skrattar man åt samma sak som sina föräldrar så visar man en identifikation med dem, och det vill man inte som revolterande tonåring (även om givetvis inte alla yngre tilltalas av den nya humorn, likväl som det givetvis finns äldre som uppskattar den nya humorn). Därför vänder man sig till humor som är så långt ifrån den föregående generationens som det bara går. Henrik Schyffert tar upp det här under sin föreställning The 90's - Ett försvarstal, där han menar på att Killinggängets ironi uppstod som ett svar på 80-talets Sven Melanderhumor för att man genom det ville visa distans. Min poäng är att samma sak som gäller för avsändaren gäller även för mottagaren i det här fallet.

En yngre publik tilltalas alltså av en annan humor än vad en äldre publik gör (min indelning av målgruppen "yngre" och "äldre" är givetvis något kategorisk). Min teori är att det har med ett behov av att distansera sig. Alltså kan vi prata om ett paradigmskifte inom ståuppen och humorn. Men den äldre publiken finns också kvar och har ett lika stort underhållningsbehov som den yngre publiken, och den äldre publiken bidrar med minst lika mycket åsikter och acceptans mot humorns paradigmskifte, vilket kanske kan göra det svårt att bedöma vad det är som går att skämta om, om målgruppen man skämtar till är så pass splittrad i sina värderingar om vad som är roligt. Även om humor är individuellt så tror jag att det är långt mer komplicerat än att bara läsa av sin publik och att prata om att ha fingertoppskänsla.

Den här frågan är inte bara av akademiskt intresse - om vi tar marknadsföring som exempel så bygger majoriteten av all reklam på någon form av humor. Nästa fråga blir om vi kommer att få se en liknande utveckling med humor inom marknadsföring? Om man tänker på till exempel reklamfilmerna från Telia, Ica och Ipren osv. så drar den humorn mer åt den gamla buskishumorn. Inom marknadsföring är man ännu mer medveten om vilken målgrupp man vill nå ut till och vilket budskap man vill sända än inom humorproduktion, så jag inser att det är lite som att jämföra äpplen med päron. Men det handlar fortfarande om humor. Finns risken att samma utveckling når marknadsföringen? Jag tror det, kanske inte inom de närmaste fem åren och även om den risken är liten så är det fortfarande en risk. Om det finns en större andel människor oavsett om de är äldre eller yngre som inte accepterar de värderingar som den nya humorn står för så riskerar man att såga av den gren man sitter på. Och vad ska man göra då?

Om du nu som läser detta jobbar med marknadsföring och inte vet vad du ska ta dig till, så är mitt råd att vänta och se vart humorn tar vägen, så att säga. Förr eller senare tror jag att marknaden kommer att bli mättad även på vulgohumorn och en ny typ av humor ta vid som ett svar på vulgohumorn. Kanske kan vi se en ny trend där större vikt fästs på starkare och smartare poänger?

Attityder hos avsändare

I en mottagaranpassad klarspråkstext jag har skrivit till skolan så har jag under dagarna blivit medveten om hur en text kan skicka ut signaler om avsändaren. Det här låter ju givetvis inte som någon ny information, men om man grovt förenklat ser till vad en bra klarspråkstext ska innehålla (jag hoppar över ganska många led här!) så kan man säga att textens syfte klart och tydligt ska framgå. Hur många är det inte som har fått något byråkratiskt brev från någon myndighet och läst igenom brevet en gång, till och med två gånger och till slut frågat "Ja, men vad är det ni vill mig egentligen!?" Alltså, textens budskap, dess syfte måste vara tydligt! Men jag har också insett att en text kan skicka ut små signaler, små bitoner som vittnar om en attityd hos avsändaren som kan förvirra mottagaren.
Min exempeltext var ett brev från ett sjukhus till en enskild person, där hon hade fått en tid för ultraljudsundersökning. Allt väl så länge och jag kan inte notera några problem som helst med vad det är avsändaren vill - allt kommer klart och tydligt fram redan i textens början: Du har en tid för ultraljudsundersökning klockan 17.00, måndagen den 31 mars. Jag läser vidare där förvisso avsändaren har förvillat sig i ett långt resonemang om hur ultraljudsundersökningar går till. Ordet "ekolodsprincipen" finns med, vilket förvisso vittnar om ganska dålig mottagaranpassning om man tänker på att mottagaren är en blivande förälder som förmodligen inte alls bryr sig om ekolodsprinciper.
Men något känns konstigt med texten. Och jag kan inte beskriva det mer flummigt än att texten känns väldigt otrevlig. Vi har till exempel fraser som "Könsbestämning ingår EJ.", "Skulle videoupptagningen av något skäl inte lyckas, så kan Du inte [sic] räkna med att kunna komma tillbaka för 'omtagning'." och till sist "Däremot är det olämpligt att ha barn [sic] med då de har svårt att förstå bilderna". Vi har alltså "ej" med versaler för att riktigt betona att här blir det minsann ingen könsbestämning, här inte. "Inte" och "olämpligt att ha barn" är fetstilt med samma poäng där och du är stavat med stor bokstav för att hålla det lite extra formellt. Och det skulle ju inte gå att stå framför en människa och säga ovanstående fraser utan att uppfattas som otrevlig.
Det finns alltså små bitoner som förvisso inte stör textens huvudsyfte, men jag som läsare känner mig nästan lite dumförklarad av det här och min bild av avsändaren förändras. Min bild av avsändaren blir nästan en bild av frau Blücher, även om jag jag överdriver. Och jag tror inte att det var meningen när avsändaren skrev texten.

Ibland stöter man alltså inte bara på grammatiska problem och otydliga syften i sitt mottagaranpassande. Det finns även andra små saker som stör, som kan vara svåra att se, och som kan vara svåra att sätta fingret på. Men min huvudpoäng är alltså att en mottagaranpassad text också kan ha ett behov av att vara retorisk för att vara riktigt mottagaranpassad. Språket och tonen i en text vittnar om attityder hos avsändaren - och frågan kanske inte alltid är om textens syfte är tydligt (även om syftet givetvis är överordnat), utan vilken bild av avsändaren man vill sända ut? Vad tycker ni?

Retorik och humor

Håller på med en ny artikel på temat retorik och humor. Då detta är lite av min nisch så lovar jag att det kommer att bjudas på mer av den varan här på Bruerblog.
Men först ska artikeln bli klar. Den är på god väg, men än så länge känner jag att det blir lite för mycket psykologi och lite för lite retorik.
Men för er som är sugna på en försmak av detta är mer än välkomna att läsa min artikel om roast i Retorikmagasinet.

// AB

Särskriva?

På ett seminarium för inte så länge sedan så diskuterade vi särskrivningar, där själva poängen var att om det är något som språkare därute är överens om när det gäller vårt språk så är det att särskrivningar inte är bra! På den gamla sidan skrivihop.nu så gick man till och med så långt så att man beskrev det (okej, något skämtsamt) som en kamp mot särskrivningar.

Och här måste jag hålla med vår lärare Linus Salö att det känns otroligt fjantigt att hålla på med språkpoliseri på den här nivån.Särskrivningarna såsom de benämns på nätet går aldrig över en viss nivå - googlar man särskrivningar så får man bara upp länkar till en massa sidor som listar särskrivningar av typen "roliga särskrivningar". Och vad är då roliga särskrivningar? Jo: "Skum släckare", "Herr toalett" och "lätt yoghurt". Där har vi nivån.
Och varför tycker jag då att det är fjantigt med att jaga upp sig över särskrivningar? Jo, för att svenska språket är otroligt tacksamt att hantera. Språk är ett sätt att förstå varandra på, det är en kommunikationsform. Och oavsett hur dålig svenska man läser eller hör så går det att förstå. Kommer ni ihåg det där mailet som cirkulerade runt för ett par år sedan där man hade kastat om ordföljden? Fast det fortfarande gick att läsa brevet?
Alla som läst lingvistik eller språkvetenskap vet att det är så för att vi som läsare inte läser ord bokstav för bokstav, utan vi tittar på bilden av ordet - vi läser helheten och vi läser ordbilden. Och med ovanstående faktorer så är väl allt lugnt så länge vi begriper att en skum tomte inte refererar till en mystisk vätte utan till en sorts godis?

Och som jag skrev tidigare, eftersom särskrivningar generellt sett aldrig blir något mer än en felstavad skylt i mataffären med ett budskap som vi ändå förstår - what's the fuzz?

Apropå less is more

Dåliga annonser finns det gott om. Den här veckan har jag suttit och tittat på Socialtjänsten Stockholm som har annonserat på pendeltågen. Direktlänk finns här!

Texten är förvisso väldigt lättläst och har ett vardagligt språk som är lätt att ta till sig, men det är för mycket text! Det finns ett klart budskap men det kommer inte riktigt fram, genom att man måste ta sig igenom hela texten för att kunna se helheten och för att kunna förstå vad annonsen handlar om. Och om man också tänker på var man annonserar så känns inte den här typen av annonser som den rätta, om man vill annonsera på pendeltåg, tågstationer, tunnelbaneuppgångar där det finns mycket annat som pockar på uppmärksamheten.

Tänk så enkelt det hade varit om man bara hade valt att förmedla det här budskapet genom en bild. Tänk om man hade gjort en bild tagen från vad man kan kalla för stereotypen av en riktigt stökigt hem: En trasig soffa där fodret läcker ut, gamla tidningar och flaskor överallt. Det är skitigt och smutsigt och sist det städades i lägenheten var förmodligen när lägenheten var ny.
Mitt i gyllene snittet ligger ett helt oöppnat blöjpaket, en nappflaska, ett gameboy, eller en nallebjörn.

Vad jag anspelar på här är den retoriska stilfiguren synekdoke - delen för helheten, allt förmedlat genom en bild istället för en massa krånglig text, som i ovanstående sammanhang får svårt att sig igenom reklambruset. Bilden blir också en enigma, budskapet är relativt klart, men man måste ändå som läsare fundera en stund på vad bilden verkligen innebär.

Återigen, less is more.

Underskatta aldrig bildens retorik.