Vulgohumorns intåg på scenen

Jag har med intresse följt roastens etablering i Sverige. Inom retoriken brukar man prata om olika talgenrer och centralt för roasten är lovtalet, eftersom att roasten fungerar som ett ironiskt lovtalande - genom att vara ironiskt elak visar man respekt mot den som blir roastad, eller the roastee som det heter på engelska.

I en artikel i Retorikmagasinet skriver jag mer om roast som nytt fenomen inom retoriken och hur man från produktionsbolagens sida verkar ha missat ett par led i målgruppsanpassningen då väldigt många tyckare därute ser roasten som en slags avancerad form av mobbing.

Men vad som är tydligt inom just roasten är hur det verkar ske ett slags paradigmskifte inom humorn och speciellt ståuppen, där man verkar röra sig från de gamla buskiskomikerna till att röra sig till mer vulgär humor.

Ståuppen är relativt ny i Sverige jämfört med i USA och England, och när de första komikerna började etablera sig i Sverige på 80-talet så är mitt intryck att humorn byggde på någon slags avancerad buskis - det var i princip bara en man eller kvinna som stod på en scen och drog roliga historier. Först nu på 2000-talet börjar ståuppen bli aggressivare med främst Magnus Betnér i spetsen. Frågan är vad det är som har lett fram till att den här trenden inom ståupp har bildats?

Givetvis är det lätt att säga att en viss grupp av människor har en efterfrågan på en ny typ av humor, och att en annan grupp av människor tillfredsställer denna efterfrågan. Men vad är det som har skapat denna efterfrågan? Har det skett en förskjutning mellan komiker och publik, mellan sändare och mottagare där en ny yngre publik inte längre tilltalas av de äldre komikernas humor? Eller är det snarare en förändring av våra moraliska värderingar, så att det helt enkelt har blivit roligare att skämta om saker som förr ansågs vara tabu?

Jag tror att det kan röra sig om en kombination; En yngre publik växer upp i en annan social miljö med vissa principer och värderingar i sin världsbild som skiljer sig från sina föräldrars. Och i vår utvecklingsprocess där vi under tonåren börjar distansera oss från våra föräldrar så distanserar vi oss även från vad våra föräldrar tycker är roligt. Skrattar man åt samma sak som sina föräldrar så visar man en identifikation med dem, och det vill man inte som revolterande tonåring (även om givetvis inte alla yngre tilltalas av den nya humorn, likväl som det givetvis finns äldre som uppskattar den nya humorn). Därför vänder man sig till humor som är så långt ifrån den föregående generationens som det bara går. Henrik Schyffert tar upp det här under sin föreställning The 90's - Ett försvarstal, där han menar på att Killinggängets ironi uppstod som ett svar på 80-talets Sven Melanderhumor för att man genom det ville visa distans. Min poäng är att samma sak som gäller för avsändaren gäller även för mottagaren i det här fallet.

En yngre publik tilltalas alltså av en annan humor än vad en äldre publik gör (min indelning av målgruppen "yngre" och "äldre" är givetvis något kategorisk). Min teori är att det har med ett behov av att distansera sig. Alltså kan vi prata om ett paradigmskifte inom ståuppen och humorn. Men den äldre publiken finns också kvar och har ett lika stort underhållningsbehov som den yngre publiken, och den äldre publiken bidrar med minst lika mycket åsikter och acceptans mot humorns paradigmskifte, vilket kanske kan göra det svårt att bedöma vad det är som går att skämta om, om målgruppen man skämtar till är så pass splittrad i sina värderingar om vad som är roligt. Även om humor är individuellt så tror jag att det är långt mer komplicerat än att bara läsa av sin publik och att prata om att ha fingertoppskänsla.

Den här frågan är inte bara av akademiskt intresse - om vi tar marknadsföring som exempel så bygger majoriteten av all reklam på någon form av humor. Nästa fråga blir om vi kommer att få se en liknande utveckling med humor inom marknadsföring? Om man tänker på till exempel reklamfilmerna från Telia, Ica och Ipren osv. så drar den humorn mer åt den gamla buskishumorn. Inom marknadsföring är man ännu mer medveten om vilken målgrupp man vill nå ut till och vilket budskap man vill sända än inom humorproduktion, så jag inser att det är lite som att jämföra äpplen med päron. Men det handlar fortfarande om humor. Finns risken att samma utveckling når marknadsföringen? Jag tror det, kanske inte inom de närmaste fem åren och även om den risken är liten så är det fortfarande en risk. Om det finns en större andel människor oavsett om de är äldre eller yngre som inte accepterar de värderingar som den nya humorn står för så riskerar man att såga av den gren man sitter på. Och vad ska man göra då?

Om du nu som läser detta jobbar med marknadsföring och inte vet vad du ska ta dig till, så är mitt råd att vänta och se vart humorn tar vägen, så att säga. Förr eller senare tror jag att marknaden kommer att bli mättad även på vulgohumorn och en ny typ av humor ta vid som ett svar på vulgohumorn. Kanske kan vi se en ny trend där större vikt fästs på starkare och smartare poänger?