Här kommer en snabbis om kungens nationaldagstal:
Jag har alltid varit en förespråkare för att i största möjliga utsträckning memorera sitt tal eller sin presentation utantill. Apropå kungens tal på Skansen just nu. Tyvärr stakar han sig lite för mycket, tyvärr tittar han lite för mycket ner i sina papper för att det ska kännas som att det han säger kommer från hjärtat. Allt känns stelt och hackigt tills avslutet "Länge leve Sverige, leve det". Och det påverkar materialet negativt. Så försök att lära er det ni ska säga utantill, alternativt skriv ner stödord. Det gör det betydligt mycket lättare att tala fritt och talaren känns mer spontan.
Jag hade också väntat mig ett lite mer personligt tal från kungen den här dagen. Med tanke på att prinsessan Victoria gifter sig i sommar hade jag väntat mig en betydligt längre del om detta. Men tyvärr känns talet mest spretigt. Han pratar om Karl den fjortonde Johan, växlar över till Victorias bröllop, svenska idrottsmän osv. Och det också på ett ganska abstrakt och formellt plan. Det gör att talet tyvärr känns väldigt ostrukturerat och lite tråkigt. Vilket också säger en hel del om hur man istället ska göra för att göra en lyckad presentation. Var konkreta och bli inte för komplicerade!
När man håller ett formellt högtidstal så är det väldigt lätt att förlora sig i det abstrakta. Det är lätt att slås av stundens allvar, så att säga och då blir det formella en trygghet. Tyvärr är det som jag ovan skrev väldigt svårt att tala formellt utan att det känns lite mossigt. Våga bryt trenden! Håll er till det enkla, och våga vara personliga!
söndag 6 juni 2010
onsdag 2 juni 2010
Löpsedelsretorik
Retoriken i löpsedlar har alltid intresserat mig. Det finns något med löpsedlar som tilltalar mig. De har ett kort, och enkelt meddelande som ska sälja in tidningen. Ibland kan löpsedlarna dock bli för säljande så att logiken inte riktigt hänger med, men jag förstår givetvis syftet med det: Man måste ta sig igenom det berömda reklambruset.
Ett exempel på detta kan vi se på en av dagens löpsedlar för en av våra kvällstidningar apropå händelserna utanför Israel: "Henning Mankell berättar om blodbadet". Retoriskt sett är löpsedeln klockren. Den är kort och koncis och berättar att i tidningen kan man läsa om en författare som till synes själv var där, vilket ger trovärdighet. Löpsedeln avslutas med ett negativt konnoterande substantiv "blodbadet". Det ordvalet har semantiskt sett mer suggestiva bibetydelser än vad till exempel "skottlossning" har. Detta gör att händelsen blir ännu mer laddad än vad den kanske i verkligheten var.
Däremot går det att slå hål på löpsedelns logik ganska lätt. Igår intervjuades Henning Mankell av en reporter från Expressen på tv4nyheterna. Mankell berättade där att han inte ens befann sig på samma båt där skottlossningen ägde rum. Ovanstående löpsedel antyder dock att Mankell var mitt i epicentrum, så att säga, medan intervjun igår visar att Mankell egentligen inte vet mer om skottlossningen än vad du och jag gör.
Och ska man se logiken i ordvalet "blodbad" så hänger jag inte heller riktigt med. Om inte ens Mankell var på samma båt, hur kan han då veta om människorna där badade i blod oavsett om "blodbad" är bokstavligt eller metaforiskt menat?
Men jag gillar som sagt löpsedeln ur ett retoriskt perspektiv, även om man som sagt ganska enkelt kan ifrågasätta dess logik.
Ett exempel på detta kan vi se på en av dagens löpsedlar för en av våra kvällstidningar apropå händelserna utanför Israel: "Henning Mankell berättar om blodbadet". Retoriskt sett är löpsedeln klockren. Den är kort och koncis och berättar att i tidningen kan man läsa om en författare som till synes själv var där, vilket ger trovärdighet. Löpsedeln avslutas med ett negativt konnoterande substantiv "blodbadet". Det ordvalet har semantiskt sett mer suggestiva bibetydelser än vad till exempel "skottlossning" har. Detta gör att händelsen blir ännu mer laddad än vad den kanske i verkligheten var.
Däremot går det att slå hål på löpsedelns logik ganska lätt. Igår intervjuades Henning Mankell av en reporter från Expressen på tv4nyheterna. Mankell berättade där att han inte ens befann sig på samma båt där skottlossningen ägde rum. Ovanstående löpsedel antyder dock att Mankell var mitt i epicentrum, så att säga, medan intervjun igår visar att Mankell egentligen inte vet mer om skottlossningen än vad du och jag gör.
Och ska man se logiken i ordvalet "blodbad" så hänger jag inte heller riktigt med. Om inte ens Mankell var på samma båt, hur kan han då veta om människorna där badade i blod oavsett om "blodbad" är bokstavligt eller metaforiskt menat?
Men jag gillar som sagt löpsedeln ur ett retoriskt perspektiv, även om man som sagt ganska enkelt kan ifrågasätta dess logik.
tisdag 1 juni 2010
Vulgohumorns intåg på scenen
Jag har med intresse följt roastens etablering i Sverige. Inom retoriken brukar man prata om olika talgenrer och centralt för roasten är lovtalet, eftersom att roasten fungerar som ett ironiskt lovtalande - genom att vara ironiskt elak visar man respekt mot den som blir roastad, eller the roastee som det heter på engelska.
I en artikel i Retorikmagasinet skriver jag mer om roast som nytt fenomen inom retoriken och hur man från produktionsbolagens sida verkar ha missat ett par led i målgruppsanpassningen då väldigt många tyckare därute ser roasten som en slags avancerad form av mobbing.
Men vad som är tydligt inom just roasten är hur det verkar ske ett slags paradigmskifte inom humorn och speciellt ståuppen, där man verkar röra sig från de gamla buskiskomikerna till att röra sig till mer vulgär humor.
Ståuppen är relativt ny i Sverige jämfört med i USA och England, och när de första komikerna började etablera sig i Sverige på 80-talet så är mitt intryck att humorn byggde på någon slags avancerad buskis - det var i princip bara en man eller kvinna som stod på en scen och drog roliga historier. Först nu på 2000-talet börjar ståuppen bli aggressivare med främst Magnus Betnér i spetsen. Frågan är vad det är som har lett fram till att den här trenden inom ståupp har bildats?
Givetvis är det lätt att säga att en viss grupp av människor har en efterfrågan på en ny typ av humor, och att en annan grupp av människor tillfredsställer denna efterfrågan. Men vad är det som har skapat denna efterfrågan? Har det skett en förskjutning mellan komiker och publik, mellan sändare och mottagare där en ny yngre publik inte längre tilltalas av de äldre komikernas humor? Eller är det snarare en förändring av våra moraliska värderingar, så att det helt enkelt har blivit roligare att skämta om saker som förr ansågs vara tabu?
Jag tror att det kan röra sig om en kombination; En yngre publik växer upp i en annan social miljö med vissa principer och värderingar i sin världsbild som skiljer sig från sina föräldrars. Och i vår utvecklingsprocess där vi under tonåren börjar distansera oss från våra föräldrar så distanserar vi oss även från vad våra föräldrar tycker är roligt. Skrattar man åt samma sak som sina föräldrar så visar man en identifikation med dem, och det vill man inte som revolterande tonåring (även om givetvis inte alla yngre tilltalas av den nya humorn, likväl som det givetvis finns äldre som uppskattar den nya humorn). Därför vänder man sig till humor som är så långt ifrån den föregående generationens som det bara går. Henrik Schyffert tar upp det här under sin föreställning The 90's - Ett försvarstal, där han menar på att Killinggängets ironi uppstod som ett svar på 80-talets Sven Melanderhumor för att man genom det ville visa distans. Min poäng är att samma sak som gäller för avsändaren gäller även för mottagaren i det här fallet.
En yngre publik tilltalas alltså av en annan humor än vad en äldre publik gör (min indelning av målgruppen "yngre" och "äldre" är givetvis något kategorisk). Min teori är att det har med ett behov av att distansera sig. Alltså kan vi prata om ett paradigmskifte inom ståuppen och humorn. Men den äldre publiken finns också kvar och har ett lika stort underhållningsbehov som den yngre publiken, och den äldre publiken bidrar med minst lika mycket åsikter och acceptans mot humorns paradigmskifte, vilket kanske kan göra det svårt att bedöma vad det är som går att skämta om, om målgruppen man skämtar till är så pass splittrad i sina värderingar om vad som är roligt. Även om humor är individuellt så tror jag att det är långt mer komplicerat än att bara läsa av sin publik och att prata om att ha fingertoppskänsla.
Den här frågan är inte bara av akademiskt intresse - om vi tar marknadsföring som exempel så bygger majoriteten av all reklam på någon form av humor. Nästa fråga blir om vi kommer att få se en liknande utveckling med humor inom marknadsföring? Om man tänker på till exempel reklamfilmerna från Telia, Ica och Ipren osv. så drar den humorn mer åt den gamla buskishumorn. Inom marknadsföring är man ännu mer medveten om vilken målgrupp man vill nå ut till och vilket budskap man vill sända än inom humorproduktion, så jag inser att det är lite som att jämföra äpplen med päron. Men det handlar fortfarande om humor. Finns risken att samma utveckling når marknadsföringen? Jag tror det, kanske inte inom de närmaste fem åren och även om den risken är liten så är det fortfarande en risk. Om det finns en större andel människor oavsett om de är äldre eller yngre som inte accepterar de värderingar som den nya humorn står för så riskerar man att såga av den gren man sitter på. Och vad ska man göra då?
Om du nu som läser detta jobbar med marknadsföring och inte vet vad du ska ta dig till, så är mitt råd att vänta och se vart humorn tar vägen, så att säga. Förr eller senare tror jag att marknaden kommer att bli mättad även på vulgohumorn och en ny typ av humor ta vid som ett svar på vulgohumorn. Kanske kan vi se en ny trend där större vikt fästs på starkare och smartare poänger?
I en artikel i Retorikmagasinet skriver jag mer om roast som nytt fenomen inom retoriken och hur man från produktionsbolagens sida verkar ha missat ett par led i målgruppsanpassningen då väldigt många tyckare därute ser roasten som en slags avancerad form av mobbing.
Men vad som är tydligt inom just roasten är hur det verkar ske ett slags paradigmskifte inom humorn och speciellt ståuppen, där man verkar röra sig från de gamla buskiskomikerna till att röra sig till mer vulgär humor.
Ståuppen är relativt ny i Sverige jämfört med i USA och England, och när de första komikerna började etablera sig i Sverige på 80-talet så är mitt intryck att humorn byggde på någon slags avancerad buskis - det var i princip bara en man eller kvinna som stod på en scen och drog roliga historier. Först nu på 2000-talet börjar ståuppen bli aggressivare med främst Magnus Betnér i spetsen. Frågan är vad det är som har lett fram till att den här trenden inom ståupp har bildats?
Givetvis är det lätt att säga att en viss grupp av människor har en efterfrågan på en ny typ av humor, och att en annan grupp av människor tillfredsställer denna efterfrågan. Men vad är det som har skapat denna efterfrågan? Har det skett en förskjutning mellan komiker och publik, mellan sändare och mottagare där en ny yngre publik inte längre tilltalas av de äldre komikernas humor? Eller är det snarare en förändring av våra moraliska värderingar, så att det helt enkelt har blivit roligare att skämta om saker som förr ansågs vara tabu?
Jag tror att det kan röra sig om en kombination; En yngre publik växer upp i en annan social miljö med vissa principer och värderingar i sin världsbild som skiljer sig från sina föräldrars. Och i vår utvecklingsprocess där vi under tonåren börjar distansera oss från våra föräldrar så distanserar vi oss även från vad våra föräldrar tycker är roligt. Skrattar man åt samma sak som sina föräldrar så visar man en identifikation med dem, och det vill man inte som revolterande tonåring (även om givetvis inte alla yngre tilltalas av den nya humorn, likväl som det givetvis finns äldre som uppskattar den nya humorn). Därför vänder man sig till humor som är så långt ifrån den föregående generationens som det bara går. Henrik Schyffert tar upp det här under sin föreställning The 90's - Ett försvarstal, där han menar på att Killinggängets ironi uppstod som ett svar på 80-talets Sven Melanderhumor för att man genom det ville visa distans. Min poäng är att samma sak som gäller för avsändaren gäller även för mottagaren i det här fallet.
En yngre publik tilltalas alltså av en annan humor än vad en äldre publik gör (min indelning av målgruppen "yngre" och "äldre" är givetvis något kategorisk). Min teori är att det har med ett behov av att distansera sig. Alltså kan vi prata om ett paradigmskifte inom ståuppen och humorn. Men den äldre publiken finns också kvar och har ett lika stort underhållningsbehov som den yngre publiken, och den äldre publiken bidrar med minst lika mycket åsikter och acceptans mot humorns paradigmskifte, vilket kanske kan göra det svårt att bedöma vad det är som går att skämta om, om målgruppen man skämtar till är så pass splittrad i sina värderingar om vad som är roligt. Även om humor är individuellt så tror jag att det är långt mer komplicerat än att bara läsa av sin publik och att prata om att ha fingertoppskänsla.
Den här frågan är inte bara av akademiskt intresse - om vi tar marknadsföring som exempel så bygger majoriteten av all reklam på någon form av humor. Nästa fråga blir om vi kommer att få se en liknande utveckling med humor inom marknadsföring? Om man tänker på till exempel reklamfilmerna från Telia, Ica och Ipren osv. så drar den humorn mer åt den gamla buskishumorn. Inom marknadsföring är man ännu mer medveten om vilken målgrupp man vill nå ut till och vilket budskap man vill sända än inom humorproduktion, så jag inser att det är lite som att jämföra äpplen med päron. Men det handlar fortfarande om humor. Finns risken att samma utveckling når marknadsföringen? Jag tror det, kanske inte inom de närmaste fem åren och även om den risken är liten så är det fortfarande en risk. Om det finns en större andel människor oavsett om de är äldre eller yngre som inte accepterar de värderingar som den nya humorn står för så riskerar man att såga av den gren man sitter på. Och vad ska man göra då?
Om du nu som läser detta jobbar med marknadsföring och inte vet vad du ska ta dig till, så är mitt råd att vänta och se vart humorn tar vägen, så att säga. Förr eller senare tror jag att marknaden kommer att bli mättad även på vulgohumorn och en ny typ av humor ta vid som ett svar på vulgohumorn. Kanske kan vi se en ny trend där större vikt fästs på starkare och smartare poänger?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
