Attityder hos avsändare

I en mottagaranpassad klarspråkstext jag har skrivit till skolan så har jag under dagarna blivit medveten om hur en text kan skicka ut signaler om avsändaren. Det här låter ju givetvis inte som någon ny information, men om man grovt förenklat ser till vad en bra klarspråkstext ska innehålla (jag hoppar över ganska många led här!) så kan man säga att textens syfte klart och tydligt ska framgå. Hur många är det inte som har fått något byråkratiskt brev från någon myndighet och läst igenom brevet en gång, till och med två gånger och till slut frågat "Ja, men vad är det ni vill mig egentligen!?" Alltså, textens budskap, dess syfte måste vara tydligt! Men jag har också insett att en text kan skicka ut små signaler, små bitoner som vittnar om en attityd hos avsändaren som kan förvirra mottagaren.
Min exempeltext var ett brev från ett sjukhus till en enskild person, där hon hade fått en tid för ultraljudsundersökning. Allt väl så länge och jag kan inte notera några problem som helst med vad det är avsändaren vill - allt kommer klart och tydligt fram redan i textens början: Du har en tid för ultraljudsundersökning klockan 17.00, måndagen den 31 mars. Jag läser vidare där förvisso avsändaren har förvillat sig i ett långt resonemang om hur ultraljudsundersökningar går till. Ordet "ekolodsprincipen" finns med, vilket förvisso vittnar om ganska dålig mottagaranpassning om man tänker på att mottagaren är en blivande förälder som förmodligen inte alls bryr sig om ekolodsprinciper.
Men något känns konstigt med texten. Och jag kan inte beskriva det mer flummigt än att texten känns väldigt otrevlig. Vi har till exempel fraser som "Könsbestämning ingår EJ.", "Skulle videoupptagningen av något skäl inte lyckas, så kan Du inte [sic] räkna med att kunna komma tillbaka för 'omtagning'." och till sist "Däremot är det olämpligt att ha barn [sic] med då de har svårt att förstå bilderna". Vi har alltså "ej" med versaler för att riktigt betona att här blir det minsann ingen könsbestämning, här inte. "Inte" och "olämpligt att ha barn" är fetstilt med samma poäng där och du är stavat med stor bokstav för att hålla det lite extra formellt. Och det skulle ju inte gå att stå framför en människa och säga ovanstående fraser utan att uppfattas som otrevlig.
Det finns alltså små bitoner som förvisso inte stör textens huvudsyfte, men jag som läsare känner mig nästan lite dumförklarad av det här och min bild av avsändaren förändras. Min bild av avsändaren blir nästan en bild av frau Blücher, även om jag jag överdriver. Och jag tror inte att det var meningen när avsändaren skrev texten.

Ibland stöter man alltså inte bara på grammatiska problem och otydliga syften i sitt mottagaranpassande. Det finns även andra små saker som stör, som kan vara svåra att se, och som kan vara svåra att sätta fingret på. Men min huvudpoäng är alltså att en mottagaranpassad text också kan ha ett behov av att vara retorisk för att vara riktigt mottagaranpassad. Språket och tonen i en text vittnar om attityder hos avsändaren - och frågan kanske inte alltid är om textens syfte är tydligt (även om syftet givetvis är överordnat), utan vilken bild av avsändaren man vill sända ut? Vad tycker ni?

Retorik och humor

Håller på med en ny artikel på temat retorik och humor. Då detta är lite av min nisch så lovar jag att det kommer att bjudas på mer av den varan här på Bruerblog.
Men först ska artikeln bli klar. Den är på god väg, men än så länge känner jag att det blir lite för mycket psykologi och lite för lite retorik.
Men för er som är sugna på en försmak av detta är mer än välkomna att läsa min artikel om roast i Retorikmagasinet.

// AB

Särskriva?

På ett seminarium för inte så länge sedan så diskuterade vi särskrivningar, där själva poängen var att om det är något som språkare därute är överens om när det gäller vårt språk så är det att särskrivningar inte är bra! På den gamla sidan skrivihop.nu så gick man till och med så långt så att man beskrev det (okej, något skämtsamt) som en kamp mot särskrivningar.

Och här måste jag hålla med vår lärare Linus Salö att det känns otroligt fjantigt att hålla på med språkpoliseri på den här nivån.Särskrivningarna såsom de benämns på nätet går aldrig över en viss nivå - googlar man särskrivningar så får man bara upp länkar till en massa sidor som listar särskrivningar av typen "roliga särskrivningar". Och vad är då roliga särskrivningar? Jo: "Skum släckare", "Herr toalett" och "lätt yoghurt". Där har vi nivån.
Och varför tycker jag då att det är fjantigt med att jaga upp sig över särskrivningar? Jo, för att svenska språket är otroligt tacksamt att hantera. Språk är ett sätt att förstå varandra på, det är en kommunikationsform. Och oavsett hur dålig svenska man läser eller hör så går det att förstå. Kommer ni ihåg det där mailet som cirkulerade runt för ett par år sedan där man hade kastat om ordföljden? Fast det fortfarande gick att läsa brevet?
Alla som läst lingvistik eller språkvetenskap vet att det är så för att vi som läsare inte läser ord bokstav för bokstav, utan vi tittar på bilden av ordet - vi läser helheten och vi läser ordbilden. Och med ovanstående faktorer så är väl allt lugnt så länge vi begriper att en skum tomte inte refererar till en mystisk vätte utan till en sorts godis?

Och som jag skrev tidigare, eftersom särskrivningar generellt sett aldrig blir något mer än en felstavad skylt i mataffären med ett budskap som vi ändå förstår - what's the fuzz?

Apropå less is more

Dåliga annonser finns det gott om. Den här veckan har jag suttit och tittat på Socialtjänsten Stockholm som har annonserat på pendeltågen. Direktlänk finns här!

Texten är förvisso väldigt lättläst och har ett vardagligt språk som är lätt att ta till sig, men det är för mycket text! Det finns ett klart budskap men det kommer inte riktigt fram, genom att man måste ta sig igenom hela texten för att kunna se helheten och för att kunna förstå vad annonsen handlar om. Och om man också tänker på var man annonserar så känns inte den här typen av annonser som den rätta, om man vill annonsera på pendeltåg, tågstationer, tunnelbaneuppgångar där det finns mycket annat som pockar på uppmärksamheten.

Tänk så enkelt det hade varit om man bara hade valt att förmedla det här budskapet genom en bild. Tänk om man hade gjort en bild tagen från vad man kan kalla för stereotypen av en riktigt stökigt hem: En trasig soffa där fodret läcker ut, gamla tidningar och flaskor överallt. Det är skitigt och smutsigt och sist det städades i lägenheten var förmodligen när lägenheten var ny.
Mitt i gyllene snittet ligger ett helt oöppnat blöjpaket, en nappflaska, ett gameboy, eller en nallebjörn.

Vad jag anspelar på här är den retoriska stilfiguren synekdoke - delen för helheten, allt förmedlat genom en bild istället för en massa krånglig text, som i ovanstående sammanhang får svårt att sig igenom reklambruset. Bilden blir också en enigma, budskapet är relativt klart, men man måste ändå som läsare fundera en stund på vad bilden verkligen innebär.

Återigen, less is more.

Underskatta aldrig bildens retorik.

Negativ contra konstruktiv respons

Jag har emellanåt haft lite svårt att begripa den responsmoral som vi lär oss på högskolor och universitet.
Den respons som vi utgår från nu när det gäller skrivna texter och diverse arbeten baserar sig delvis på den danske retorikprofessorn Jens Kjeldsens tänk i artikeln Tilbakemelding på tekst och Olga Dysthes et. al. i boken Skriva för att lära. Och det tänk som kanske nödvändigtvis inte har lärts ut, men som har praktiserats har varit i stil med att respons ska vara positiv respons. Man ska alltså belysa styrkorna i en text, ett tal eller arbete av något slag. Syftet här är att motivera skribenten eller eleven till fortsatt skrivande eller arbetande. Responsen ska också vara konstruktiv, dvs. responsen ska tala om vad det är som kan bli bättre. Och något man slutligen ska akta sig för är negativ respons.

Och problemet enligt mig är att definitionen för vad som kan klassas som negativ respons är ganska vag. Man rimligen säga vad negativ respons inte är - vi har ju sedan länge passerat stadiet där man ger en respons liknande "det här var den värsta text jag någonsin läst!". Så negativ respons borde följaktligen ligga ett par nivåer högre.
Är negativ respons kanske av sådan karaktär så att det egentligen är positiv respons som inte säger så mycket? Att till exempel få höra att ens text är bra, hjälper ju inte något vidare om jag inte får veta vad i texten som är bra. Men då är vi nog mer inne på dålig respons från en person som är dålig på att ge respons överlag snarare än negativ respons från någon som säger något nedsättande om innehållet.

Om man då går vidare så kan man ju fråga sig vad som är skillnaden mellan negativ respons och konstruktiv respons? När kan till exempel konstruktiv respons bli negativ respons?
Jag som responsgivare kan till exempel ha de bästa avsikterna med min respons, men min responstagare ser det som negativ respons: Person X säger till person Y att vissa delar av texten är lite väl spekulativa. Person Y håller inte med och ser det som negativ respons.

Det är givetvis aldrig roligt att få höra att det man har gjort inte är bra, eller kan bli bättre för att använda korrekt terminologi. Samtidigt måste man ju se till resultatet - vad är det jag vill uppnå med min text? Givetvis vill jag att den ska bli så bra som möjligt. Då är det rimligt att jag vill ha så ingående respons som möjligt för att söka utröna styrkorna och svagheterna i min text. Jag vill ju inte bara höra vad som är bra, jag vill också höra om det finns något som är dåligt och som jag kan förbättra. Att till exempel få höra att jag har en intresseskapande och säljande slogan hjälper inte min reklamannons om sloganen är skriven i Comic Sans.

När konstruktiv respons går över i negativ respons kanske det inte finns något enkelt svar på. Men det säger ändå något: Kanske borde vi öva oss lika mycket på responstagande som på responsgivande? Vi kanske borde öva på att ta lika mycket som vi övar på att ge?

Vad ska analys av textuell struktur egentligen vara bra för?

Det här med textanalys av den textuella strukturen är faktiskt himla intressant. När man väl begriper det. Och där är inte jag än.

Texter kan lexikogrammatiskt vara antingen verbala eller nominala, specifika eller allmänna, abstrakta eller konkreta.
Vidare analyserar man en texts referenter och kikar på var de finns någonstans och hur de refererar till varandra. I de två meningarna "Anna gillar godis. Choklad gillar hon bäst" har vi alltså två olika benämningar på Anna - "Anna" och "hon". De två orden har alltså samma referent.
Det sista pinnhålet på analysstegen är textens komposition; Hur är texten disponerad? Vilka textmönster hittar vi? Och vilket syfte har varje enskilt drag i texten?

På den här ytan är ju allt ganska enkelt, även om min beskrivning av textanalys på textstrukturell nivå tenderar att vara ganska generell. Men vad är det då den här analysen vill säga? Tänk er att någon till exempel uppfinner ett sätt att leda ström genom en koppartråd under vatten. Allt gott - men vad ska man med den uppfinningen till?
Lennart Hellspong och Per Ledin ger en mycket bra beskrivning av denna analysmetod i boken Vägar genom texten men jag känner att jag inte riktigt får någon förklaring till varför det ska vara bra att veta om en text lexikogrammatiskt till exempel är verbal, specifik och konkret. Kan man säga att en verbal text är byråkratisk till stilen? Och om texten är allmän och abstrakt, kan man då säga att texten egentligen inte säger någonting om berört ämne och det också på ett svårförståeligt sätt?

Min poäng är att för att kunna få nytta av den här typen av analysmetod verkar det som att man måste applicera den på ett högre plan för att kunna få ut något av den. Och då är vi plötsligt inne på något helt annat. Då pratar vi kanske om hur en text fungerar interpersonellt, hur texten fungerar inom en viss kultur och vad texten säger om våra normer och värderingar och det hör inte riktigt till den textstruktuella nivåns sfär.

Textstrukturell analys verkar alltså förutsätta att det finns något efter den som man kan tillämpa sina analysfynd på. Och där är jag inte riktigt än, men jag kanske helt enkelt får nöja mig med det där jag är nu och leta vidare efter nya kunskaper i textanalysens förtrollade värld.